Det senaste halvåret med Sandra Eriksson!

Jag gjorde bra löppass och körde till och med rörlighet, koordinationer, bålstyrka och lite stretchning. Sånt som jag hade en tendens att ofta ”råka” glömma innan.

Dag två på träningsäsongen skulle jag springa backe. Jag sprang halva passet och där försvann den träningsäsongen. Mitt knä sa tack och hej och tårarna började rinna.

Jag hade sett så mycket fram emot att göra en bra träningssäsong och så sa det stopp redan innan jag hunnit börja. Så ironiskt att jag nästan började le mellan tårarna. Tack och lov att jag inte visste att det skulle ta 20 veckor innan jag kunde springa normalt igen. Då hade jag nog grävt ner mig under en sten. Jag trodde att det skulle ge sig om någon vecka. Det tror jag alltid. Jag må vara en halvbitter människa på utsidan men innerst inne är jag en evig optimist.

Jag kom hem och slängde iväg ett panikmail till Björn Sverre. Jag var så upprörd att jag säkert sluddrade fastän jag skrev. Jag fick en tid och det var dags för höstens första besök av många. Jag har tidigare haft väldigt mycket obehag av nålar men i dagsläget ber jag nästan om nålar då det gör mindre ont än massage. Har blivit så van att jag inte ens tycker att det är speciellt jobbigt längre. Eller ja, jag ler väl inte direkt då jag hör ordet ”nålar” nu heller men ändå…

Jag var på behandling hos Björn Sverre 1-5 gånger i veckan i flera veckors tid. Han behandlade och behandlade och visst blev det bättre, men jag kunde ändå inte springa smärtfritt (det är en talang jag har, att ha lite småfel då och då som ingen någonsin hittar orsaken till). Då han inte kom vidare skickade han mig till läkare och sjukgymnaster men inte de heller kunde hjälpa. Efter tre och en halv månad blev det slutligen en titthålsoperation i knät. Efter operationen sa läkaren att de visserligen inte hittat något direkt fel men att de putsat lite: ”det kan hjälpa, men det kan lika gärna hända att det inte hjälper”. Wohoo, precis det man vill höra. Men jodå, det hjälpte. Två veckor senare sprang jag, och nu, nästan två månader efter titthålsoperationen, springer jag för fullt, utan smärta.

Jag går fortfarande hos Björn Sverre, oftast varje vecka. Mina ben är inte riktigt vana vid den löpmängd jag kör nu och det känns givetvis lite här och där. Just nu tar jag det säkra före det osäkra och går hellre en gång extra än en gång för lite och kollar upp mina ben.

Jag är tacksam över den hjälp jag har fått och fortfarande får. Det är en väldigt stor trygghet för mig att veta att jag kan höra av mig till Björn Sverre (eller någon annan på AR) om kroppen inte känns helt hundra. I egenskap av elitidrottare är det guld värt att kunna få så högklassig hjälp när det behövs. Det underlättar min träning avsevärt.

Att AR öppnade sin nya klinik i Sjöstan i höstas var nästan lite för bra för att vara sant. Men att ha naprapaten och massören 100 meter hemifrån blev för lyxigt för mig så nu bor jag istället 700 meter längre bort. Till den nya kliniken kan man gärna råka komma alldeles för tidigt (vilket i och för sig inte händer mig så ofta) och sitta i väntrummet och njuta av utsikten från nionde våningen. Hur trevligt som helst.

Jag säger som i fjol (efter vristproblemen); om det inte hade varit för alla besöken på AR så vet jag inte om jag skulle kunna springa idag. Men nu springer jag, och jag har höga målsättningar för den kommande säsongen!

Vi ses i väntrummet!

Sandra